Jag och mina noffar

Flera år efter att jag tvingades lämna min 14-år gamla schäfer, Kim, till avlivning, började jag fundera på att skaffa hund igen. Jag tänkte mig en robust liten hund som kunde följa med på långa skogspromenader, busa och som hade lite jävlar anamma. I hundböcker hittade jag vad jag sökte och med ett utseende som gjorde att jag bara smälte. En Norfolkterrier skulle jag ha!

Kärlek vid första ögonkastet
Jag fick kontakt med Anita på Kennel Sunrose och
fick komma på besök. Då möttes jag av två livliga och helt underbara hundar. Det var Ebbas mamma och syster som var de första noffar jag hade träffat. Då förstod jag - detta var hunden för mig. Jag fick träffa valparna som var fyra veckor gamla. Det var två små tjockisar, en tik och en hane. Innan jag åkte hem, hade jag blivit lovad att få köpa den lilla tiken. Och jag var så lycklig.
Så kom äntligen den dagen då jag skulle hämta min lilla tik, Ebba. Hon hade utvecklats bra och skulle antagligen bli en fin tik. Jag visste inget om utställningar utan köpte Ebba som sällskapshund. Anita, däremot, ville gärna ställa ut Ebba och det hade jag ingenting emot.

Ebba min lilla pärla
Ebba blev anmäld till en utställning på Sofiero, då hon var drygt ett halvt år. Eftersom Anita blev sjuk och inte kunde komma ner till Skåne, blev jag tillfrågad om jag själv vågade visa henne. Och visst vågade jag!
Vår debut i ringen gick jättebra, men det insåg jag inte förrän jag pratat med Anita. Sedan dess har Ebba och jag gjort åtskilliga besök i utställningsringen. Ebba är fortfarande en helt underbar hund men åldern tar ut sin rätt, så idag ställer jag inte ut henne mer. Men det ena intresset födde det andra och som tur var så började jag även med uppfödning av små noffar. Idag är det Ebbas barn och barnbarn som följer med mig i utställningsringarna.